18 mars 2009

ett försök..

Jag har levt ett liv du inte förstår.
Länge vandrar man med det här beteendet
Psykiska besvär kombineras med gifter
Toxiner skapar alltid flera mentala obehag
och mynnar ut till fysiska plåganden
Ett hårt slag har länge pressat mig allt närmare vansinnesdåd

Jag fick frågan en gång
hur det känns att vara kär.
Då visste jag inte vad jag skulle säga,
idag vill jag svara så här:

Det känns som om vinden vänder,
som om hela världen ler.
Och vart du än kastar din blick,
du personen i fråga ser.

Världen den fylls utav färger
av sång och musik och av dans.
Du lever lycklig på jorden
som om inga faror fanns.


För varje morgon är densamma,
solen alltid över mörkret vinner.


Jag såg hur förskräckt du blev
när jag bangade hål på den mur
du svurit att ingen kunde riva.
Mycket ska man upptäcka,
det är i kriser man märker
vilka ens riktiga vänner är.

Så sluta låtsas..


och chockad står man,
när det inte är dom man trodde.

ska jag dölja mina sår?


För länge sen skrivet, älskade lorena.

Jag ville må som du verkade må,
som en evighetsmaskin.
Nu ser jag att du drivs av utsträckta leder,
uttömda gränser och pin.
Du anar det inte själv för du tror ju på livet,
på att bli vad man äter och inte ta något för givet.
Du dansar på din egen grav,
i något år till eller så,
sen faller du ner i den.

Du är så tunn
men ändå så förbannat
ogenomtränglig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Nu vet du! Tack! Det var hårt att förlora dig! Kramar Maria!

Anonym sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, så vackert men sorligt sant. Tack för att du funnits med mig, är allt jag kan säga. Du är en stor anledning till att jag lever.