3 sep. 2009

Tänk att den kom tillbaka, utan att jag inte sagt att jag saknat den,
Den där bittra jävla ångesten, som bara är där.
Man kan inte fly från sitt förflutna, sånt vi alla får lära oss,
men det känns okej, för det är framtiden som skrämmer mig.
För jag vet var jag har varit vad jag har gjort, Vilka chanser jag har tagit,
Alla de gånger som jag har förlorat.
Och jag vet så väl vilka gånger jag har vunnit,
vilka vänner som försvunnit upp eller ner,
vilka snedsteg jag har gjort genom åren och vad som gått för fort.


Jag vet vad kroppen klarat, den är då mycket starkare än man kan tro.
Hur den hjärtat mitt försvarat i tid och otid,
När någon granskat mig med lupp och jag vart nära att ge upp men stått emot.
Men hur jag än vrider och vänder på livet,
Så vet jag aldrig vad som händer, Har ingen aning om vad som kommer härnäst,
Man upphör som bekant aldrig att bli förvånad,
Och de är det, mina damer och herrar, som skrämmer mig mest.