Lycka

Jag har gått upp i vikt, och för mig så är det lycka.
Började egentligen misstänka att saker och ting hade en annan orsak
när kroppen visade vissa tecken på att något var annorlunda.
Men det var nog bara psyket som spelade ett spratt, åter igen.
Denna vikt är det bästa som hänt mig, jag älskar min kropp.
Och nej, jag har inget jag vill reducera. Skulle isf vara att mina naglar inte skulle dela sig i 5734829764829678942 delar hela tiden,
eller för att göra det lättare
så kan jag bara GE FAN I att bita på dom.
Det finns lösningar till alla problem, gäller bara att se dom.

Mitt psyke är inte så stabilt, men det visar sig genom störd dygns rytm
och hjärtrusningar(?!), mindre prat och förbannat seg,
kan även verka vara ignorant, men så är inte fallet.

Men för att övergå till något helt annat,
när fan ska bröst sluta växa egentligen?
BH är dyra, och visst med alla viktpendlingar som har varit genom alla år
så förändras även deras form, men nu kan det väl sluta?!
Eller jag vet, jag kan ju göra mina egna, så kan jag ju passa på att göra mina egna byxor också, för man ska tydligen inte kunna ha spelat fotboll i flera år
och fått de sk "fotbolls låren", för då kan man inte ha byxor som visar sina kurvor.
Om dom inte ska sitta i armhålan eller sluta 2cm ovanför vaginan.
SÅ lite bitter är jag, men det funkar bra, vilket I-lands problem..

Men jag är lycklig i min tillvaro, tar var dag som den kommer
men för att samtidigt skapa mig någon form av struktur och rutin
i tillvaron. Jag håller även på att dra ner på mitt kaffe drickande,
vilket i sin tur leder till en FÖRJÄVLIG huvudvärk, KONSTANT!
Men det går över!

Egentligen så var detta bara skumt att skriva om,
men en lite uppdatering om ingenting kan jag bjuda på.

Ja, jag är inaktiv och inte vidare social.
Finns ingen riktigt ursäkt heller, det bara är så.

Men för att ge er alla en uppdatering så var jag i lördags
på den roligaste festen på jag vet inte hur länge.
Pojken fyllde år, rättare sagt 30, helt galet.
Runt 90-100 pers, fram till 4-5 på morgonen.
Och Kenneth kom inte ut, kan inte ha blivit bättre.
Alla var sociala och trevliga till 1000.
Men nu har jag fått sota, förkyld utan dess like.
År sen jag var såhär kass, fy fan.
Men det var det värt, för en förbenat trevlig kväll i Smedjebacken!
(ja, smedjebacken, jag skojar inte!)
För övrigt så är den nyöppnade resturangen Tea & Tages (mittemot Gamla Meken, Smedjebacken) ett ställe som varmt rekommenderas, Åk dit!


Nu ska jag fortsätta kurera mig, med lite mys kanske?
Om inte annat så står mitt honungsvatten rykandes och väntar på mig.
Tack och god kväll.

Lorena, Jag har en idé nu, utan dess like!
Jag hör av mig, all min kärlek.

Och Petra, jag skrattade så jag trodde jag skulle kvävas när jag läste ditt inlägg!
(en hostattack kom och jag trodde verkligen jag skulle stryka med)
Men det var okej, för kul var det att läsa! xD

Att bygga hus

Det är tungt, drygt, har hittat muskler jag inte visste existerade
men jävlar vad roligt!
Så underbart att ha något att sysselsätta sig med igen, guld för tusan!

Så om någon vill ses eller så kan de vara lite knepigt,
ja det är frivilligt att bygga hus, men jag vill och
tänker sätta mig själv i första hand för en gångs skull.
Men slå gärna en pling eller så!

Jag är lycklig, mycket.

"När vodkan gjors oss vackra.."

Egentligen så behöver det inte utvecklas,
jag förstår, ni förstår.
I hemmets lugna vrå så vart de som det brukar igen.
Denna gång var entrén storslagen,
Inte det minsta minne.

Nu är det nog, åter igen.
Att man aldrig lär sig?

Förvisso så har det sina ljusa stunder,
något negativt kommer alltid med något bra också.
Lycka, släppta hämningar, men bara för stunden,
en billig lycka för 150kr från allas våran
lyckoaffär.

Ja, det är nog bästa om jag för en gångs skull
tar tag i mina planer, skriver allt.
Borde kanske göra det nu? här?
För om jag pratar mer om det så kanske
Kenneth inte släpper ut det när Johanna har gått och lagt sig sedan
många timmar tillbaka, utan istället tillåter sig själv att blir nergrävd,
och stanna där.
Jag vill inte ha någon klapp på axeln, uppmuntrande ord,
en påtvingad kram.

Jag vill bara säga sanningen och visa att det går att ta sig upp,
komma framåt.

Och ja, det har varit mycket, men vill inte skryta, finns ingen anledning,
så tolka det inte så.
Jag har bara fått nog, det är inte synd om mig, jag är inget
jävla offer.

Allt har bara gjort mig starkare,
så vad ska man säga?
Kommer inte att linda in det i en blommig sanning
där slutet blir lyckligt, våren kommer tillbaka när snön försvunnit.
Alltid!

Detta är lycka för mig, att veta att hur tungt det än känns
så kommer alltid isen att försvinna.

Så nu kommer jag vara ärlig, rakt av, Ingen annat.
Ja, jag har brukat narkotika i diverse mängder/sorter.
Ja, jag har problem med alkoholen sen långt tillbaka.
Ja, jag har blivit misshandlad av ett ex.
Ja, jag har blivit våldtagen.

Som så många andra där ute.

Så kom nu inte med något "tänker på dig, så synd om dig",
fan hatar det. Men nu står det där, "For the whole world to know."
Jag har gått vidare, ni kan ju lära er av det, förhoppningsvis.

Så nu kan snackat sluta gå, lägg energin på något annat.
Nog för att det inte rört mig i ryggen, men något
måste man väl göra för att försöka få
ludvikas befolkning att komma vidare i utvecklingen
istället för att stanna upp det konstanta
ältandet, om och om igen.