Bitter, less och allmänt förbannad.

Det är så jävla tragiskt, nå så mycket jävulskt.
Jag, sjukskriven sen studenten,
som aldrig lyckas nå vidare med något alls egentligen
alltid lyckas trampa i klaveret,
har mognat mer än dig.
Jag har slutat älta, blivit ego
och sätter mitt eget välmående i första hand,
istället för att gräva i andras olycka,
fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Varför si, varför så.
Vissa beteende går inte att ändra,
så tyvärr, detta är ditt förflutna
och kommer även vara din framtid,
idag, nästa vecka och resten av ditt liv.
Stackars tragiska sate.
Och ja, jag tycker synd om dig,
Önskar inte ens min värsta fiende detta.

Kan man alltid vara vänner?,
det går aldrig att vara vänner för alltid,
eller att vara ovänner för alltid.
Man blir vänner och ovänner någon gång i sina liv,
Men varför ska man säga förlåt då och sen bli vänner igen?
Man blir ju ändå ovänner senare.
Det är väl lika bra att vara ovänner hela livet då.
Man blir ju ändå ovänner någon gång.
Så då kan man ju vara ovän med alla man känner?
Då blir man ju inte ovän med dom mer eftersom man redan är ovän.
Det kanske går?

Jag har fått körkort.

Hejdå

Kris Identitet Närvaro Tillit

Jag kan känna era glada tankar och era rena samveten,
när jag började säga "bra" när ni frågade hur jag mådde.

För nu slipper ni bry er,
nu kan ni sova gott om nätterna,
tryggt vetandes att det inte ligger en trasig jävel som inte kan sova,
som inte kan hålla någon som helst kyla och ensamhet borta.
Ni kan börja bry er om er själva igen,
kan prioritera pojkvänner, fester, träningar, vänner.

Nu kan ni sluta låtsas att ni bryr er
och gå tillbaka till förbannade jävla ignorering.
kan leva era svensson liv med fjortisfylla
på helgerna och nittiosängsknull med pojkvännen.

Nej jag är varken bitter eller egoistiskt, hittade bara något
som jag skrev för länge sedan och tyckte att det någolunda
passade in på mina känslor just NU.

Men nu så kan jag nog egentligen beskriva det på ett bättre sätt,
har insett att det är lättare för mig att skriva ner mina tankar osv
för mig själv istället för att direkt göra det på bloggen,
kanske därför det har varit mycket stort uppehåll den senaste tiden.

Ni vet, som när allt upplevs värdelöst och man bara begrundar,
det man inte borde tvivla på på.
Att det alltid finns, nära så nära,
För att styrka det mod man tappade.

När jag faller, tappar jordfästet.
Så där man kan göra ibland.
När sfären blir oförståelig,
när jag bara vill sätta en sten i magen
och sjunka till botten i Atlanten.

Och ja, Jag är jävligt rädd för att bli sån som ni,
som skär och skär och aldrig blir bättre,
bara hack, hack, sämre, sämre.

Och jag är rädd för att bli sån som ni,
som ligger tvångsvård på psyket,
ständigt övervakade av deras kalla blickar,
som sväljer, sväljer era själar hela.

Och jag är rädd att jag inte vet var
jag skulle få tag på ett gevär.


Det är inte min mening att uppröra någon, så jag ber om ursäkt
om fallet skulle vara så..