9 aug. 2009

Utlopp.

Jag kommer nu att klaga, mycket om sådant som egentligen inte är det minsta angeläget för någon annan än mig, i min bubbla, min värld. Det kommer även att vara en hel del om graviditeten, så den som tycker det är jobbigt eller liknande kan nu sluta att läsa.

Detta ständiga felsökande, jag vill bara att det ska ta slut.
Jag har aldrig någonsin kännt mig såhär ja, osexig är inte det korrekta ordet heller tror jag!?! (äcklig?).
Och nej jag menar inte att jag inte vill ha barn, jag älskar verkligen att känna alla rörelser och sparkar, och jag vill inget hellre än att bli mamma, och ja,
vårat förhållander är bara bra det med.
Det är bara jag som slåss? med mig själv.

Så mycket känns bara så svårt, allt är inte längre som det brukar. Och nej, jag saknar faktiskt inte att varken att röka, bruka alkohol, jag känner mig vuxen nu, på riktigt.
Är det meningen att man ska känna sig som den mest ensamma människa bara för att man är gravid? Alla mammor har givetvis tvivlat på sig själva, sin förmåga osv mer än 1gång men jag kan inte säga att det är jag i rollen som mamma som jag oroar mig för. (Har nog inte insett det än..)
Kan inte saker och ting vara som förr även fast jag har ett liv i min mage?¨
"-Du som är gravid har roligare hemma.."
Jo man tackar, men du slog nog huvudet på spiken.
Det gör mig ledsen, riktigt ledsen att inte räknas längre,
det är så jag uppfattar det, jag är bara ärlig.

SKA JAG HA DÅLIGT SAMVETE BARA FÖR ATT JAG ÄR GRAVID?

Ska börja jobba igen nu, det får bära eller brista.
Så..ja vad vet jag..