.....

Det är kroppen som känns trång, liksom utochin
med värkande sår mot ett stål som trycker så hårt
och ett brus växer sig starkt i en nystad taggtrådssjäl,
sinnet förblöder men fasaden ler.
Det är då huvudet är sprängande liksom drömfyllt och lektömt
mot de fingrar som klöser sin sorg.

Hahah fy, sluta upp med dramatiken Johanna,
kom på bättre tankar, SKRIV NÅ JÄVLA LYCKLIGT!

De som ser är de som hör,
Men alla blundar.

Ja, vi är alla 2 personer.
1 som vi föds som, 1 som vi blir påtvingade under livets gång.

stick!

Förövrigt så borde du ha lärt dig nu
att "du ska inte kasta sten när du själv är i ett glashus."

Jag saknar Spanien,
Viva la vida!