Bitter, less och allmänt förbannad.

Det är så jävla tragiskt, nå så mycket jävulskt.
Jag, sjukskriven sen studenten,
som aldrig lyckas nå vidare med något alls egentligen
alltid lyckas trampa i klaveret,
har mognat mer än dig.
Jag har slutat älta, blivit ego
och sätter mitt eget välmående i första hand,
istället för att gräva i andras olycka,
fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Varför si, varför så.
Vissa beteende går inte att ändra,
så tyvärr, detta är ditt förflutna
och kommer även vara din framtid,
idag, nästa vecka och resten av ditt liv.
Stackars tragiska sate.
Och ja, jag tycker synd om dig,
Önskar inte ens min värsta fiende detta.

Kan man alltid vara vänner?,
det går aldrig att vara vänner för alltid,
eller att vara ovänner för alltid.
Man blir vänner och ovänner någon gång i sina liv,
Men varför ska man säga förlåt då och sen bli vänner igen?
Man blir ju ändå ovänner senare.
Det är väl lika bra att vara ovänner hela livet då.
Man blir ju ändå ovänner någon gång.
Så då kan man ju vara ovän med alla man känner?
Då blir man ju inte ovän med dom mer eftersom man redan är ovän.
Det kanske går?